Dagen V

V står naturligtvis för våfflor. Och vandring. För det är vad vi gjort idag. Inte våfflor. Vi har ätit dem men inte gjort dem. Men vi har vandrat. När jag tittar på bilderna som ni ser nedanför så blir jag lite frustrerad, för det är väldigt svårt att ta bilder som förmedlar känslan fullt ut. Så ni får använda er fantasi lite. Samma känsla som bilderna ger fast ännu större...

Men innan vi ger oss av till Bañalbufar så vill jag bar som hastigast nämna att vi hade middagsbjudning här hemma igår kväll. Pontus och Anna och Linda och Dan har alla hjälpt oss väldigt mycket i samband med flytten hit ner och vi ville gärna tacka dem. Så det gjorde vi genom att bjuda på mat här i Casa de Sara y Emil. Till förrätt bjöds det på tortillakorgar med avokado, räkor, rödlök och chili créme fraíche. Huvudrätten bestod ricotta och spenattortellini med smått improviserad mascarponekräm (det ska vara ricotta egentligen, men det hittade vi inte). Avslutningsvis bjöds det på lemon curd-cheesecake med färska jordgubbar. Det var mycket trevligt och bjöds på många skratt och så väl lustiga som allvarliga diskussioner.

Åter till vandringen. Efter att ha kikat runt lite på nätet beslutade vi oss för att vandra en led som börjar strax utanför Bañalbufar och slutar i Port de Canonge. Efter att ha letat oss fram till parkeringsplatsen inser vi att vi inte var ensamma om att ha kommit på den fantastiska idén att vandra idag. Vi fick vända tillbaka nästan en halv kilometer och parkera längs den smala, kurviga vägen och sedan promenera tillbaka till ledens startpunkt med utsikt över Bañalbafur, omgärdat av vackra terassodlingar. Leden var mestadels jord med en hel del småsten och större delen av vägen sluttade det svagt neråt. (Vilket naturligtvis blir uppför när man ska tillbaka...) På sina ställen kunde man nästan tro att man var i Sverige eftersom träden till stor del utgjordes av tallar. Det var bara växtligheten på marken och det klart lysande turkosa vattnet som skymtade i fjärran som avslöjade att man var utomlands.

Efter ett tag kom vi fram till ett parti där bergväggen reste sig högt över leden på höger sida hängde ut över den. Klippväggen är så stor så det krävs två foton för att göra den rättvisa.

 

Efter det började växtligheten mellan leden och havet tunnas ut och öppnade upp för fantastiska vyer över klippor och hav. Det var inte utan att det killade lite i magen ibland när man kikade ut över kanten. 

 

Efter ytterligare en liten stunds vandring började det luta ännu mer utför och slutligen stod vi och kikade ut över en klippig strand där turister och spanska familjer satt utspridda och fikade och njöt av värmen och utsikten över havet.

Vi gjorde som de andra besökarna och satte oss ner bland stenarna och åt vår matsäck och kikade ut över havet. Det var väldigt vackert med den skyddade viken och de stora bergen som tornade upp sig i bakgrunden. Speciellt vacker var synen av bergstopparna som stack upp ovanför molnen.

Efter att ha fikat klart och suttit och njutit ett tag fortsatte vi leden ytterligare ett stycke där passade vi även på att föreviga oss själva så att ni inte glömmer hur vi ser ut. :-)

Med dessa hoppfulla bilder säger jag på återseende och lämnar er med ytterligare en bild på oss och en som får symbolisera våra tankar på er! (Den hjärtformade stenen alltså... :-) )